Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hur faan är det menat att man ska hinna med socialt liv och sådant under den här utbildningen?

 

…eller vänta, det kanske inte är menat?

 

Kanske det stabiliserar sig när man vant sig vid takten och rutinen, men just nu fattar jag inte hur jag ska få saker och ting att gå ihop, och bävar därmed litegrann inför att jag ska bli frisk och således inte längre ha någon ursäkt för att inte träna. Däremot ser jag också fram emot att bli frisk och äntligen få börja träna. Livet är komplicerat.

 

Så måste jag också säga att det är fantastiskt kul att faktiskt få vara på avdelning, och nu när man blivit lite varm i kläderna ska jag börja nappa åt mig fler uppgifter. Det här med journalsystemet och journalskrivningen är ju dock för mig fortfarande en härva, att uttrycka mig väl i skrift har aldrig varit min forte.

Alltså herregud vad jag längtar till att den här veckan är slut.

Egentligen har det inte varit en dålig vecka. Det har varit en fantastiskt bra vecka, och väldigt lärorik. Härligt att komma igång med avdelningsarbetet också.
Men för det första vill jag bli frisk och pigg. För det andra vill jag litegrann starta om med nya krafter.
Idag fick jag feedback på inskrivningsjournalen jag skrivit i förrgår. Och låt oss säga att feedbacken var väldigt uttömmande (men gavs på ett väldigt schysst sätt! de har varit väldigt förstående för att vi är nya, så det är ju skönt), och bara vid tanken på min journal kan jag bli lite röd om kinderna. Hade gjort ganska rejäla missar. Och på sitt sätt är jag glad över att ha haft fel, för sällan lär man sig lika bra som av misstag. Men jag bara hatar känslan av inkompetens. Särskilt då vissa av missarna bara var rent ut dumma, som inte ens kan bortförklaras med att jag inte visste, utan enbart uppstod för att jag var slarvig och hafsig och tanklös. Vilket gör det nästan ännu värre.

Även om det just nu känns som att man aldrig vill skriva en journal igen, så är det väl bara gamla faller-du-av-hästen-så-ska-du-direkt-sätta-dig-på-hästryggen-igen-mentaliteten som gäller. Imorgon får jag traska tillbaka med glada steg, förhoppningsvis prata med en patient och skriva något, få feedback, göra om, göra rätt, antagligen göra lite fel, göra om igen, lära mig.

Men nu ska jag koka middag. och sedan sätta mig och lösa lite case, tills jag får däcka i sängen med gott samvete.

Bitterheten

Fyfan va bitter man blir. Det GÅR inte att fota med min kamera längre.

Sitter och går igenom bilderna från resan både till Öland och Irland, och alla foton är så fläckiga och jag blir så less. Måste föra kameran för putsning. 

 

Förutom detta är jag även bitter på förkylningen som slog till vid sämsta tidpunkten, nämligen första klinikveckan. 

Det gick tre dagar, och så fjärde dagen in på terminen måste jag hoppa förmiddagens föreläsningar (som till all lycka är inspelade och finns på läroplattformen) för att hinna ikapp med spirometricase inför eftermiddagen. 

 

Men hur var det…första veckan räknas inte?

Go go go

I år, i  år ska jag vara duktig. Jag ska läsa materialet både innan och efter föreläsningen, jag ska göra mina saker i tid så jag slipper sitta och ångesta kvällen innan casegenomgång, jag ska ha med mig matlådor varje dag, och ska sitta och läsa mellan 8-17 så jag får lediga kvällar.

Så låter det varje år, och efter alldeles för många år som student börjar dessa löften till mig själv klinga småfalskt. Men jag vägrar ge upp hoppet om mig själv, i år, i år är året då jag minsann ska visa mig själv att jag kan klara av det! GO ME!

HLR

Dags att försöka återuppliva det här projektet? Får se. Men för ögonblicket kan det få lite konstandning iaf.

 

har hittat tillbaka till studentlägenheten, vilket om något påminner om att sommaren obönhörligt är slut. Vardag. Rutin. Livet på ett schema.

Har inte riktigt något emot det, just nu. På sitt sätt känns det skönt. 

I kursinformationen informeras man om att vi ska göra minst två jourer på akuten under hösten. Jag? Jour? WHAT? Kroppen skriker att jag är inte klar för det än, hjärnan skälver vid bara tanken på all information som borde finnas därinne, men som för ögonblicket lyser med sin frånvaro. 

I bara skräcken och nya baksparksmotivationen till nyinlärning och återinlärning har jag producerat tre matlådor för veckan. 

Hevana o hevahe.

Verkligheten närmar sig. Nu har kursen om kliniska undersökningsmetoder påbörjat, och jag ska ha mitt första patientsamtal på torsdagmorgon – vilket gör mig måttligt nervös, men vetja det ska gå bra. och om det inte går bra är det väl bättre att göra misstagen nu, än senare *mantra*.
Anyway. Det leder mig till att jag måste ta bort min traguspiercing, eftersom stetoskopet annars antingen skaver obekvämt eller inte sitter tillräckligt bra. Att ta bort tragus känns väl inte som någon desto större förlust, menar, den är ju helt trevlig, men hellre kan jag ta ordentligt hand om mina patienter.
Däremot har det gett mig funderingar även kring mina andra piercingar och frågan är om jag borde ta bort eller låta vara kvar, eller bara ta bort vissa, och vilka i så fall? Särskilt funderingsämne är väl den jag har över läppen. Den ger mig lite av en identitetskris just nu, eftersom en del av mig vill ha kvar den, medan en annan del tycker att det kanske börjar vara dags att ta ut den . För på något fånigt sätt känns det ändå som att om jag tar bort de är det som en liten del av mig tas bort (och sedan funderar jag på att vad är jag för typ om min identitet sitter i mina smycken – men är inte det just en orsak till att jag skaffat dem, för att uttrycka mig, på något sätt?), men detta ger ju mig sedan utrymme för att utvecklas mot något nytt. För sedan är det ju också så att den i sig inte utgör någon hygienrisk heller, den har ju läkt ut för evigheter sedan. men på något sätt känns det ju ändå ”fel” att ha den där nu när jag närmar mig kliniska terminerna, vilket kanske bara är en indoktrinering från samhällets sida, och ska jag då vika för den?
ARGH. Välkommen till min hjärna.

I vilket fall känns det spännande att få börja göra något praktiskt, och känna att man så småningom börjar vara en del av sjukhusets vardag, på något sätt. Ytterligare ett steg i rätt riktning.